Skriv ut den här sidan

Språkliga förebilder

I början av 1970-talet kom jag att studera på Jämshögs folkhögskola i Blekinge. Syftet var att från grunden lära mig det svenska språket. Den som tog sig an uppgiften var Gertrud Salje. Hon var gift med författaren Sven-Edvin Salje och tjänstgjorde som lärare i svenska på folkhögskolan.

Bättre lärare kunde jag knappast få!

Gertrud var ytterst krävande och för henne fanns inga genvägar. För att öka på mitt ordförråd föreslog hon ett antal titlar av August Strindberg. Ett råd som jag följde och det visade sig också vara gott. Tidigt blev jag medlem i Strindbergssällskapet och med åren har jag bara blivit mer och mer fascinerad av ”Titanen” och allt vad han åstadkom. Inte bara i egenskap av författare, utan även konstnär, fotograf och musiker. Bland annat!

Via Gertrud blev jag bekant med hennes man Sven-Edvin Salje, förnyaren av den svenska bonderomanen och författare till Lovängserien: Människors rike (1944), Den söker icke sitt (1953), Lågan i kvällen (1971) och Hem till havet (1973).

Sven-Edvin levandegjorde böckerna för mig. Oräkneliga kvällar satt jag i hans författarlya och lyssnade till Kjell Lovängs öde, Tarps Elin och många, många andra figurer och karaktärer som passerar revy i hans breda författarskap.

Han levandegjorde också Harry Martinsons författarskap för mig och kom även att öppna mina ögon för en rad andra författare. Nätterna igenom låg jag och läste, den ena romanen mer spännande än den andre.

Under min tid i Jämshög ökade därmed mina referensramar betydligt, både på bredden och på djupet.

Tack för det, Sven-Edvin i din himmel!

När jag berättat om detta brukar jag säga att Gertrud Salje lärde mig språket medan Sven-Edvin Salje lade grunden till hantverket. De lärde mig förvandla bokstäver till ord och meningar och jag förstod med ens hur viktigt det var att kunna sätta allt detta på pränt. Inte bara för att kunskaper och erfarenheter ska kunna spridas, utan också – Vilket kanske är viktigast! – för att mina egna tankar ska bli begripliga så jag kan gå från ord till handling.

Detta är i sanning en mäktig gåva, värd att vårda och något att vara rädd om.

Grunden för hantverket var därmed lagd och val av yrke inte svårt. Jag har också ägnat hela mitt vuxna liv åt journalistiken.

Den som ändå betytt mest för min språkliga utveckling är min framlidne vän, författaren och skådespelaren Kent Andersson. Som ingen annan kom han levandegöra språket för mig, och han fick mig att förstå ordens betydelse, valörer och sprängkraft. Och hur språket kan användas, inte minst politiskt.

Mina minnesord om Kent Andersson vid hans bortgång 3 november 2005 publicerar jag ånyo när nu biografin om honom äntligen utkommit.

Robert Sandström
2004-01-02

Föregående sida: Texter
Nästa sida: Ur Värmlands Folkblad